I've been Lost for 68 hours.

Närmare 3 dygn. Mer exakt 68 timmar. 4080 minuter. 102 avsnitt. 5 Säsonger.

Jag har väl knappast gjort mig känd som den som slukar tv-serier hemma. Men när jag kom hit påbörjade jag projektet. Aningen ohälsosamt, kan tyckas, att sluka två säsonger på en vecka. Och ja, jag måste väl erkänna att det inte blivit så mycket pluggande på "fritiden", men jag måste nog vidhålla att det finns betydligt mer hälsoskadliga saker att bli beroende av.

Och dessutom har jag tittat med spansk textning.

Vive juntos, muere solo.

Nu känns det tomt. Minst ett halvår innan jag får veta. Ååååh...
Och inte nog med det. Föra veckan gav sig första gänget av. Igår firade vi bort Kati. I morse gav sig Mimi och Jakob iväg på sin resa. Imorgon festar vi för Ulrike. Och nästa vecka försvinner Thomas... Jag kanske skulle sparat den där sista säsongen till mer ensamma dagar.

Men, huvet högt. Imorgon till Valparaíso för den andra rundan av intervjuer för min superintressanta uppsats. Och sen om tre veckor far jag norrut för att möta upp familjen i Cuzco/Peru.

Igår blev det vinter.

21 juli slår den chilenska kalendern om till vinter. Och vädergudarna verkar göra sitt bästa för att leva upp till den nya årstiden. För några dagar sedan drog bergen utanför mitt fönster på sig sin vita vinterkappa och de flesta löven har fallit från träden.

Låter det inte härligt? Det skulle det varit också om det inte varit för ett par anledningar. För det första har det regnat i Santiago hela förra veckan. Nu är det uppehåll och kanske kommer solen titta fram lite imorgon, men Santiago går obönhörligen mot mörkare, kallare tider.

Okej, det där kan man men leva med. Men vad som står högst på "anledningar att längta hem till sommar-Sverige"-listan nu står att jag bor i ett hus utan varken värme. Vilket betyder att det i stort sett är samma temperatur ute som inne.

Efter trippen till köpcentret i fredag har jag bunkrat upp med fliströja och mössa. Men att gå runt hemma med två par byxor, tre-fyra lager med tröjor, mössa och halsduk inomhus... det skulle jag kunna klara mig utan. För att inte tala om nätterna, när jag sover med tre täcken, byxor och tröja.

Tierra Viva!

Åh, varför ska man alltid hitta allting i sista stund. Jag som letat som en tok efter ställen att köpa ekologisk mat sedan jag kom hit och varje gång jag hittar nått skriker jag nästan till av glädje. (Hittills har jag krossade tomater och tomatsås från USA, Mate-te från argentina och quinoa på min lista). Och så idag hittar jag Tierra Viva, ett bondekooperativ som gått ihop för att sälja sina produkter, utbilda i ekologisk odling och "sprida ordet". Och inte alls långt från där jag bor dessutom!

Äntligen kan jag börja äta med gott samvete igen. :)
Kolla hemsidan, ren inspiration!

Heja fröken!

Politik betyder helt klart någonting annat här i Chile än vad det gör hemma i Sverige. Trots det lugn och närmast helt avpolitiserade samhälle som möter mig varje dag i tidningar, på gatan och bland vänner, får jag ibland intrycket att landet hela tiden vippar på kanten av en revolution. Och då inte revolution i ordets svenska betydelse, utan det är känslan av att hela det neo-liberala samhällsbygget knakar i fogarna.

Igår, på väg till marknaden för veckans grönsaksinköp, tog jag vägen förbi Plaza de Armas för att posta några brev och dricka en kaffe i solen. Här, liksom på Sergelstorg i Stockholm, blandas människor från hela Chile, människor som annars bara hör ryktas om varandras existens.

Det är turisterna som med sin guideböcker radar upp sig på caféerna. Det är de chackspelande männen som samlas i hundratal på schackscenen. Det är gatuförsäljarna som säljer allt från radioantenner till tavlor. Det är stå-upp komikerna som lockar horder av Chilenare med sina skämt halvrasistiska skämt om peruaner. Det är kostymklädda kvinnor och män som hastar ner för en snabb lunch från kontoren runt omkring. Det är ficktjuvarna som frossar i välfyllda plånböcker. Och det är de politiska agitatörerna som med megafonen som medium försöker omvända sina medmänniskor. Det är det vilda blandningen som får mig att känna någon form av hatkärlek till den här platsen.

När jag sitter där med min kaffe, uppradad bland de andra turisterna, börjar folk samlas på torget. Jag blir nyfiken och börjar undersöka. En halvtimme senare har tusentals lärare från Santiagos kommunalt drivna skolor samlats för att bilda en levande mur runt hela torget. De går långsamt runt runt, sjunget och skanderar sina förtvivlade önskemål om ett mer rättvist skolsystem. Ett skolsystem som inte sorterar ut barnen från första klass i de som kan betala för god undervisning och de som måste nöja sig med lite sämre.

Alla Chilenare jag har pratat med här, utan undantag, menar att skolsystemet suger. Det segregerar och slår ut de som inte kan betala och kvalitén på utbildningen är skrämmande låg. Detta trots att de flesta jag träffat här ändå har tagit sig igenom eller fortfarande pluggar på universitet och uppenbarligen har klarat av den ekonomiska biten.

Det var den här situationen som ledde fram till studentrevolutionen, the penguin revolution, 2006. För att förbättra kvalitén på undervisningen införde regeringen krav på att eleverna skulle vara tvugna att vara i skolan hela dagarna. Men då skolorna inte klarade av att ha alla elever i skolan samtidigt uppstod kaos med lektioner på skolgården, för få toaletter, elever som inte hade råd att äta lunch och inte klarade av undervisningen. Under en månad i maj-juni 2006 gick eleverna ut på gatorna. Efter hand följde lärarna med och tillslut slöt hela samhället upp. Regeringen tvingades backa och gick med på att tillsätta en utredning om utbildningssystemet. Det är den nya lag som denna utredningen mynnade ut i som lärare och elever nu demonstrera mot.

I två månader har strejken pågått. Föreställ er vad en två månader lång strejk bland alla lärare i kommunalt drivna skolor i Sverige skulle åstadkomma. Här når det inte ens fram till tidningen. Krisen är helt bortglömd, eller kanske snarare nonchalerad, av media.

När jag står där på torget och känner revolutionens vibrationer från de upprörda, förtvivlade lärarna, stannar en buss bakom mig i väntan på grönt ljus. Ut genom varenda fönsterglugg sticker ett huvud ut. Barn, i 13-14 års åldern, stämmer upp i kampsången, hurrar och applåderar sina lärare. Den här gången är det inte tårgas som får tårarna att rinna.

Ät kött!

Ät kött! - Det är svaret jag gång på gång fått på frågan vad jag absolut inte får missa när jag åker till Mendoza i Argentina. Till och med min helvegetariska, buddistiska vän Pablo medger att det är något vi absolut inte får missa.

Så har det blivit dags för den obligatoriska resan till Argentina. Obligatorisk för alla de studenter som kommit hit på turistvisum, giltigt 90 dagar. En sväng in i Argentina och tillbaks besparar dig ett dyrt visum och erbjuder samtidigt en helt fantastisk färd med buss över Anderna. Tillsammans med Natali och Kati från Tyskland begav jag mig så av tidigt på fredag morgonen mot köttets land.

Den sex timmar långa bussresan, vilken inkluderande en timmes väntan i gränskontrollen (vilket tydligen var ungefär en sjättedel av vad man behöver vänta under sommaren) gick ganska lätt att uthärda med den utsikt som erbjöds. Tyvärr är ju utsikt ganska svårt att fånga på bild, men några halvdana glimtar kommer här

Fredagens väder visade verkligen inte upp den bästa sidan av Mendoza och kvällen spenderades ätandes Alfajores (kakor med ett lager av dulce de leche) promenerandes mellan Mendozas fem centrala torg, placerade som femman på en tärning. Till slut landade vi på vad som sades vara bargatan... men det var helt mörkt och inga lampor lyste varken på gatan eller i husen... Just här och just då var det strömavbrott. Tur i otruen hittar vi en bar där vi i skenet av levande ljus kan njuta av lokalt bryggd öl och trevligt sällskap av pratglada argentinare.

Lördagen bjöd på en tur till Maípo och de beryktade många vingårdarna. Som hurtiga européer tackade vi gladeligen nej till alla erbjudanden om att hyra cyklar utan tänkte att vi skulle promenera från ställe till ställe... Vi gick till en vingård och en chokladfabrik. När vi inte hittade någon buss som tog oss dit vi ville gick vi till en nedlagd fabrik inne i staden för provsmakning. Förutom en uppfriskande promenad och god men dyr chokladprovning var turen ganska mycket en besvikelse. Dålig service på vingårdarna och inte särskilt gott vin.

Söndangen bjöd på strålande sol och vi promenerade i ett underbart höstlandskap till Mendozas stolthet, den gigantiska stadsparken som erbjuder alla möjliga sporter du kan tänka dig. Varenda Mendozare var säkerligen i parken just den här dagen och vi hamnade tillslut i en slänt vid den konstgjorda sjön för att insupa några timmars sol innan bussen skulle ta oss tillbaka till Santiago.


Hur var det då med köttet? Klimatvän som jag försöker vara (även om många principer har fått ge vika på grund av dåligt utbud här.), kändes denna köttvurm ganska främmande. Men efter lördagens middag, en buffé för cirka 60 svenska kronor där du hade fri tillgång till fler sorters kött än jag kan namnen på. Direkt tillagade över en öppen eld av en kock som gjorde matupplevelsen ännu mer spektakulär. Efter denna köttfrossa kan jag inte annat än stämma in i vurmen och inse att jag kommer behöver äta endast grönsaker ett bra tag framöver för att kompencera den här helgen.

Vart kommer alla tyskar ifrån?

Aldrig i mitt tidigare liv har jag lärt känna så många tyskar som här. De finns över allt. De har sin egen tidning, hälften på tyska och hälften på spanska. Min spansklärare talar tyska. Marinsoldaten jag träffade i Valparaíso pluggade tyska. I gänget jag umgås med finns fyra tyskar.

Och nu, sedan Lilja reste hem till Island i morse, bor jag med tre tyskar.

Hur som helst har jag idag bytt rum. När Lilja åkte blev det lite större rummet som har både fönster och värme. Lite dyrare men helt klart ett uppköp.

Om mänskligt lidande och ödets nycker

För 36 år sedan, den 9 september 1973, stiger den Chilenska flottan iland i Valparaíso och inom några timmar har militär intagit kommunhus, universitet och fabriker. Tusentals arbetare och studenter tillfångatas och låses in på båtar, skolor och idrottsanläggningar som i ett slag förvandlas till fångläger.Den 28 april 2009 finner jag mig i ett samtal med en man som tjänstgjort i flottan i 18 år, sedan året efter demokratins återkomst. "Vi måste glömma det som varit" var hans kommentar om det hela.

En av de som tillfångatogs den där dagen var min lärare på kursen. Igår for jag till Valparaíso för en rundvandring till platser där brott mot de mänskliga rättigheterna begicks under militärregimen. Turen började vid monumentet som skall hedra alla de Valparaíso-bor som försvann eller mördades under den här tiden.

I hela Chile försvann eller mördades ungefär 3500 människor, de allra flesta under kuppens tre första år då regimen urskiljningslöst grep och torterade folk för så enkla anledningar som att de befann sig på fel plats vid fel tillfälle. Där efter började de mer systematiskt att rikta in sig på specifika politiska grupperingar, först MIR, sen socialisterna och tillsist kommunisterna.

Den där dagen, när Tito och tusentals andra greps i Valparaíso, spelade det ingen roll vilken politisk åsikt du hade. Kuppmakarna var rädda för studenter och arbetare, då det räckte att du tillhörde någon av dessa grupperingar för att kastas i något av fånglägren. Där torterades du och förhördes, hade du tur kunde du bli frisläpp, hade du otur fraktades du vidare till nästa anhalt för fortsatt tortyr.

Tito släpptes så småningom och gick under gjorden för att organisera arbetet mot kuppmakarna. Han var 18 år då. Han blev avstängd från sina juridikstudier på universitetet och blev tvungen att lämna familj och vänner. (Många av vännerna var nu en del av kupp-maskinen) Efter några år tillfångatogs han igen och blev under två år utsatt för systematisk tortyr och placerad på otaliga fångläger och fängelser. Slutligen tvingades han lämna landet och återkom först 10 år senare, ett par år innan regimen gav upp och demokrati återinfördes.

En av de platser som användes som plats för tortyr och i några fall mord på civila var flottans träningsfartyg Esmeralda. Här kommer en av ödets nycker in i bilden. Efter att vi avslutat rundturen beslöt jag mig att ta bussen till Con Con, en liten stad norr om Valparaíso. Vädret ansträngde sig verkligen inte för att visa upp staden och stranden från sin bästa sida så jag satte mig snart på en buss tillbaks till Valparaíso. Där hamnar jag brevid en man som tjänstgjort 3 år på detta fartyg, och totalt arbetat 18 år i flottan.

Slumpen att den här mannen ska hamna brevid mig och börja prata är lite för osannolik så när han frågar om vi ska ta en öl innan min buss går så tackar jag ja. Och det är med chockblandad faschination jag lystnar på det han berättar. (Alla som ska arbeta i flottan tjänstgör 6 månader på Esmeralda, under den tiden reser de runt jorden och besöker olika hamnar.) Här återges hans berättelse i tillrättalagd och översatt men med samma andemening:

Åh, du kommer från Stockholm. Jag har varit där med Esmeralda, men jag gillade det inte. Chilenarna i Sverige, de som blev exilerade där, mötte oss med demonstrationer och anklagelser för det som hände under regimen. Men de är knäppa (han virar fingret runt tinningen,- "loco"), de måste lägga det där bakom sig!

- Menar du att du inte kan förstå varför de är arga?

Ja, det måste lägga det där bakom sig. Man ska glömma det som varit, leva för dagen och se vad som händer imorgon.

Detta säger han om människor som tvingats lämna familj och vänner pågrund av det förtryck som pågick, människor som kanske själva torterats på just det här skeppet.

Den Chilenska kluvenheten som jag fått förklarad för mig på lektionerna fick igår en helt ny dimension. Den fick ett mänskligt ansikte.

E-postadresser utväxlades och löfte om att snart höras. När jag kom hem fanns där mycket riktigt ett mail. Kan inte bestämma mig för om jag ska svara eller inte.